Svårt att sätta sig in i hur andra vill leva sitt liv

Senaste dagarna har det varit mycket diskussioner och enkäter på Twitter om hur mycket pengar man lever på varje månad, hur mycket man sparar, hur mycket man tror behövs för att klara sig resten av livet etc. Något som märkt väldigt tydligt då är hur olika vi ser på hur vi vill leva vårt liv och hur svårt det är för många att tänka sig in i någon annan situation. Det är ju ganska förståeligt att man utgår ifrån sig själv och om man älskar dyra viner, sportbilar och har 3 barn så tycker man det känns jättekonstigt att någon annan gillar att plocka svamp, cykla och trivs utan barn.

Känner igen mig själv i detta till stor del framförallt då jag träffar personer som inte tränar alls. Jag har extremt svårt för att inte vilja förklara för dem hur bra man mår av att träna och hur kul det är att träna hårt med mål att prestera. För att det är mitt sätt att leva. Men försöker undvika det och bara ge tips till folk som frågar.

Tre saker som jag gör som många har svårt för att sätta sig in i och förstå är:

1. Leva billigt trots att jag har en lön som skulle räcka till en hel del lyx
2. Ha en önskan om att inte BEHÖVA jobba efter att jag fyllt 40
3. Inte ha eller vilja ha barn.

Punkt 1-2 möter jag mest kommentarer kring på nätet. Då jag inte är fullt så öppen med detta privat som jag exempelvis är här på bloggen och på Twitter. Punkt 3 är jag däremot öppen med även mot kollegor, kompisar etc och det verkar provocera vissa människor något fruktansvärt. (Främst kvinnor mellan 35 och 45 som måste berätta att barn är det bästa på jorden. Konstigt nog är 90% av det man hör om barn på jobbet negativt och problem.  Weekendresan med barnen hos barnvakt verkar vara årets höjdpunkt.)

Ett litet axplock från Twitter senaste veckan.

Helt rimlig kommentar! Jag fattar ju att det inte passar alla och det har jag heller aldrig påstått. Sen håller jag inte med om att den nivån jag satsar mot dvs 15-20.000 kr i månaden per person skulle vara ens nära något som kan betraktas som existensminimum.

Helt annan syn än min på vilken nivå som krävs för ekonomisk frihet. Vilket självklart kan stämma för vissa. Med dessa krav lever man troligtvis ganska dyrt redan idag. Att då lyckas spara undan pengar för att nå över 30 miljoner kräver ju en enorm månadslön, så troligtvis inte möjligt för en vanlig anställd med månadssparande som har dessa behov att bli ekonomiskt fri. 

När jag berättar att jag funderat och räknat på detta dagligen i 10 år och tror mig ha torrt på fötterna med att det ska vara möjligt att sluta jobba vid 40, att jag har buffert för år av sänkt utdelning etc börjar argumenten från andra sidan bli desperata. Har jag verkligen tänkt på att 15-20.000 i månaden i passiv inkomst (alltså 3 gånger mot vad jag lever för idag) ska räcka till toapapper när jag inte kan skita på jobbet 5 dagar i veckan?

Återigen en helt relevant kommentar. Mitt mål är ju heller inte att säga upp mig från jobbet, gå hem och lägga mig i sängen och sen aldrig gå utanför dörren. Är väldigt troligt att jag kommer jobba på olika sätt långt efter att jag känner att jag är ekonomiskt fri. Målet är ju att inte BEHÖVA jobba. Kunde jag redan nu byta till ett jobb med bra lön som jag tyckte var jättekul skulle jag så klart göra det. Men tänk att kunna starta en firma och bara ta sig an de roliga uppdragen. Eller att våga testa någon osäker idé för att man vet att man inte behöver ta ut någon lön de första 50 åren man testar sin nya idé. Då tror jag de roliga sakerna som man vill jobba med blir ännu roligare, när man kan göra det helt utan press och varje krona man kan tjäna på sin hobby är en ren bonus.

Och så var det det här med att inte ha barn. Så dum kan väl inte någon vara att man vill leva utan barn. Barn som är så underbara. Förstår att mitt namn på bloggen kan verka som att jag är under 30 fortfarande och då kanske kommentaren kan vara berättigad. Men har stött på den i 15 år i verkliga livet och har ännu trots att jag är närmare 40 än 30 inte märkt någon tendens till avmattning. När man säger att man inte har barn, så säger den andra "inte än" om man för en gångs skull orkar svara och säga att man inte tänker skaffa barn heller (för det mesta ler man ju bara och är tyst) så kommer 9 gånger av 10 kommentaren "du hinner ändra dig". Ska bli spännande att se när den slutar komma, efter 40 borde man väl vara lite säkrare så länge folk vet att man har jämnårig partner?

Hoppas ingen av de som skrivit inläggen ovan känner sig uthängda. Deras åsikter och val att leva sitt liv är ju lika rätt som mina!