Pensionsuppgörelsen

Bakgrund och fakta
Den stora nyheten i pensionsuppgörelsen som offentliggjordes förra veckan var att lägsta åldern för att ta ut allmän pension höjs från 61 till 64 år (väntat men vissa trodde på 63 år). Övergången sker i några steg fram till år 2026 vilket betyder att den fullt ut påverkar personer födda 1963 eller senare. En annan förändring är att du idag har rätt att jobba kvar till 67 om du vill det, vilket ska höjas till 69 år.

Något som målas upp som ett problem som ska lösas med dessa nya regler är att man idag får ut en lägre andel av sin tidigare lön i pension efter ett helt yrkesliv jämfört med för 20-30 år sen (LO presenterade siffror att en typisk av deras medlemmar har gått från 72% av slutlönen 1987 till 58% av slutlönen idag). Vilket främst beror på att medellivslängden har gått upp dvs pengarna ska räcka under fler år.

Annika Strandhäll sa på pressträffen att ändringarna var nödvändiga för att vi ska säkra tillräckliga pensionsnivåer i och med den ökade livslängden.

Mina tankar
Om vi börjar med det faktum att man idag får en lägre procent av sin slutlön vid normal pensionsålder så ska vi komma ihåg att reallönerna har ökat kraftigt. Så det är fullt möjligt att dagens 58% i LOs exempel innebär en lika stor köpkraft som 72% möjliggjorde för 30 år sen. Men procenten är tydligen viktigare än vad pensionären kan köpa.

Det är heller ingen som tvingats att sluta vid 61 tidigare. Utan det har varit en MÖJLIGHET att kunna ta ut pension redan då. De som påverkas av ändringen från 61 till 64 år är de som själva önskar att sluta tidigare på bekostnad av lägre pension. Jag ser inte samhällsproblemet i att man själv kan välja om man vill ha låt säga 40% av slutlönen under många år eller 60% av slutlönen under färre år. Nej det är givetvis inte det lägre månatliga uttaget som är problemet med att vissa väljer att sluta vid 61. Det är att de som slutar jobba genererar lägre skatteintäkter. Dvs det är skatteintäkterna som anses för låga, inte pensionerna.

Rätten att jobba vidare till 69 då? Ja om både du och arbetsgivaren är överens har det ju sedan tidigare varit helt ok att jobba hur länge du vill. Det nya är alltså att det blir svårare för arbetsgivaren att bli av med en trött 67-68 år gammal anställd som tycker det är toppen att gå till jobbet och få lön ytterligare något år.

Vilka påverkas?

Hur många är det då som påverkas av en höjd ålder från 61 till 64 år? Såhär ser det ut idag (enligt pensionsmyndigheten).
Andel personer som börjar ta ut allmän pension vid:
61 år: 7,5 %
62 år: 7,1 %
63 år: 9,5 %

De som påverkas är alltså de knappt 25% som tycker det känns ok med en lägre pension i utbyte mot att få sluta jobba några år tidigare. Detta kan ju möjliggöras på flera sätt, exempelvis genom att sänka sina omkostnader eller tack vare ett tidigare sparande. Tittar vi på sparande under ett helt yrkesliv handlar det här troligtvis om personer som haft ett månadssparande på 1-5% av månadslönen. Detta låga sparande genererar möjligheten att plocka ut några tusenlappar i månaden för att stärka upp en lägre pension. Men kommer inte räcka för att helt ersätta en lön under några år utan pension.

Har du haft en sparkvot på 10% eller mer under ett helt yrkesliv är det inga problem att sluta jobba vid 61 även i framtiden. Även om du då får klara dig helt utan pension under 4-5 år. Dels har dessa 10% som sparas via ränta på ränta under ett helt yrkesliv gett några miljoner. Men pensionen ska också sättas i relation till 90% av lönen och inte 100% av lönen. En person med 10% sparkvot har nämligen aldrig vant sig vid att använda 100% av lönen.

För oss med ett sparkvot på 40-80% som slutar jobba någonstans mellan 30 och 45 år bör man se uttag av allmän pension som en ren bonus som ligger 20-35 år bort från jobbslut. Det hinner hända mycket på dessa år och man får inte ha så tight marginal att man inte tål en förskjutning av första uttaget av allmän pension med 4-5 år.