När man berättar att man inte har för avsikt att jobba de sista 50 åren i livet möts man ofta av en synpunkt som gör mig lite förbryllad. Rädslan över att inte känna sig behövd eller fylla dagarna med meningsfulla aktiviteter. Nu senast i kommentarerna på inlägget när min fru svarade på era frågor.
Missförstå mig rätt, meningen med livet kan säkert många grubbla på. Oavsett om man jobbar eller inte som 40 åring. Men att meningen med livet skulle vara att känna sig behövd och göra powerpointpresentationer som ska visas för någon chef på ett kontor köper jag inte.
Nu har jag bara ett par månaders erfarenhet av det här med att inte jobba. Men känslan såhär långt är att det är mycket lättare att fylla dagarna med meningsfulla, roliga och utvecklande aktiviteter när man inte har ett jobb som blockerar 8-10 timmar om dagen.
Möjligheterna är ju närmast obegränsade när man inte behöver ta hänsyn till lönen som ett jobb ger. Starta eget inom något man brinner för (utan oro för möjligheten att ta ut lön), skriva en bok, plugga, jobba ideellt, ta ett jobb (på 0-100% där man kan sluta när man vill), flytta till ett annat land, lära sig ett språk, cykla genom Sverige, sikta mot OS 2022 i rodel...
Att livet skulle kännas mer tomt med dessa möjligheter jämfört med fördelen med att känna sig behövd som anställd på ett företag där ens prestation kan påverka resultatet med någon promille köper jag inte riktigt. Alla kan ju inte jobba som brandmän eller läkare där ens arbetsinsats är skillnad mellan liv och död (vilket även förutsätter att man är en så bra brandman så att jobbet inte kunde utförts lika bra av den sökande som du knep jobbet framför).
Följt Mi30 nga år nu och tycker det är den bästa ekonomibloggen. Djup respekt för vad du lyckats med, men jag måste bara fråga varför du slutade jobba innan du uppnått dina aktiemål, sett till spalten till höger. Med din lön och disciplin så hade det nog bara krävt ett år till för att fylla på ABB, Investor, Industrivärden och några till.
ReplyDeleteHar lite mer fonder än jag först tänkte och trivdes lite sämre på jobbet än planerat. Tycker dessutom att det kan vara lite kul att ha som mål att tjäna lite pengar på riktigt roligt jobb och därmed möjliggöra små aktieköp närmaste åren.
DeleteDet är väl ganska enkelt, argumenten att känna sig behövd, göra något meningsfullt e.t.c. är väl vara en snuttefilt för det oerhört hårda faktum att man skall jobba ända tills man är så gammal att många av de saker man drömmer om inte längre går att göra.
ReplyDeleteJag tänker på alla år av slaveri framför mig, och ryser, blir förtvivlad. Sen loggar jag in på Avanza och tänker, en bit kvar men min tid kommer, framför allt en bra bit innan 65.
Du har gjort rätt, beundransvärt och framförallt en vägvisare för oss andra att det går.
KV
Jag håller med delvis, men tror många behöver värdet av ett jobb för att må bra. Alla klarar inte av att hitta på värdefulla saker att syssla med själva.. Vet inte om jag skulle göra det i alla fall. Jag siktar ju själv mot att vara ekonomiskt oberoende men vet inte om jag skulle sluta jobba för det. Viktigaste är ju att du själv uppnår din mening med livet!
ReplyDeleteEn vecka kvar till min exit vid 55. Är egenföretagare och lassat in max i tjänstepensionen senaste åren. Fast lite läskigt är det ändå att ha kommit fram tiöö slut. Hur kände ni andra som gjort en hyfsat tidig exit? Ammtså bag menar hur kände ni den sista arbetsveckan?
ReplyDeleteSista dagarna på jobbet var helt underbara för mig. Som skolavslutningen gånger 100 ungefär.
DeleteSista veckan var den bästa någonsin.
DeleteTrodde jag tagit ut den mesta glädjen i förtid, men nu efter ett knappt år fortsätter resan mot nirvana i oförminskad takt. Man har nu fantastiska möjligheter att lära nytt, pyssla med det man vill, ja helt enkelt leva ett otroligt gott liv.
Välkommen i gänget!
Well said!
ReplyDeleteJag hoppade själv av ekorrhjulet för 15 år sedan när jag var i din ålder. För mig var situationen lite annorlunda då jag blev uppsagd med 18 månaders lön samt inkomstförsäkring på detta. Jag fick alltså drygt två års ledighet (arbetsförmedlingen var inte lika på som idag). I samband med detta startade jag eget inom det område jag var yrkesverksam. Jag hade då och har även idag passiva inkomster i form av fastigheter jag hyr ut. Inga jättepengar, men netto ger det en bra månadslön.
So far, so good.
Mitt problem är dock att jag har otroligt svårt att njuta och välja att vara ledig. Jag tar hela tiden på mig nya uppdrag via mitt företag för att ha något som håller mig sysselsatt om dagarna. Samt jag tycket att det är så mycket pengar jag får in som jag inte vill förlora. Mycket vill ha mer..
Det är alltså en mental grej snarare än ekonomisk för mig, och som jag misstänker delas av många andra som är så kallat ekonomiskt oberoende.
Du verkar vara av ett bättre virke.
Så lycka till.
Intressant att höra reflektioner av er på "andra sidan". Frihet känns som a och o, också vad det är som får dig att må bra. Om det är att go all in en hobby eller driva ngt eget lär variera. Samtidigt finns alltid "jante" där och försöker få dig att känna att du gör något fel...synd
ReplyDeleteMeningsfullhet existerar inte. Inte i verkligheten. Ute i universum finns det inte en liten sak som snurrar runt eller en plats som ÄR meningsfullhet. Det är snarare något som människan har skapat för att inte känna sig betydelselös. Med det sagt tror jag ändå att alla i viss mån behöver känna meningsfullhet i livet för att må bra. Men meningsfullheten ska inte baseras på känslan av rädsla, rädslan att känna sig betydelselös/obehövd. Den ska baseras av en lätthet/inte-så-seriöst/kärleksfull känsla enligt mig.
ReplyDeleteDock tror jag att tanken om att vara helt fri från ett 8-17 jobb skrämmer många.
Helt plötsligt ska du själv skapa din meningsfullhet och då börjar man inse att det man gjorde innan inte alls egentligen var meningsfullt. Ett tomrum börjar uppstå och den ångesten försöker de undvika genom att lura sig själva med att de behövs på jobbet. Att själv behöva skapa sin egen meningsfullhet punkterar illusionen om att den fanns där från början.
Mvh,
Tja, blir intressant att se om tongångarna ändras när det gått några månader. Finns i alla fall flera FI-bloggare som kan vittna om en del ångest och depp några månader in i friheten. Exempel på rak arm är Mad Fientist och Financial Mentor. I de sammanhangen nämns ofta ett citat av någon "you can't just retire from something, you have to retire to something". De ovan nämnda har haft fullt fokus på målet utan att tänka så mycket på vad de skulle fokusera på senare. Kanske lite planer på att resa och sen finns ju oändliga möjligheter som du skriver ovan, men planerna är vaga. Sen har de rest några månader, tröttnat på det och känner sig plötsligt vilse.
ReplyDeleteEfterhand reder de ju ut det förstås och skapar sig ett bra liv. Men tror man har mycket att vinna på att veta vad man vill ägna sig åt på sikt när man tar steget.
Självklart finns det folk som kan känna depp på samma sätt som det finns folk som trivs med att göra ppt-presentationer och känna sig duktiga på det. I fallet Mad Fientist tror jag att han i grunden gillade sitt jobb, bara inte uppstyrdheten. Nu har han ju perfekt balans med en atlant mellan sig och uppdragsgivaren. Det jag stör mig på är svennebanan-jobbare som kommer och pickar med nål på FIRE-fölk som liksom MI30 verkar stormtrivas.
DeleteNu med facit i hand kan ge medge att jag borde satsat på ett jobb där ens insats verkligen gör skillnad, typ läkare el brandman. Att jobba med ett jobb där man bara hjälper rika bli rikare tappar man till slut lusten. Ialla fall jag. Men, har jag sparat trots allt ordentligt i många år och kommer att kunna sluta jobba vid 55 års ålder.
ReplyDeleteSB
Vad är det som säger att ett "jobb" är det enda som gör att man är behövd och får det man gör att kännas meningsfullt? Personligen tycker jag nästan tvärt om, att det vore väldigt skrämmande om ens jobb var det enda i livet som gjorde att man kände sig behövd och meningsfull och för mig är det till och med ledsamt bara att tänka på att det finns människor där ute som känner så, jag lider lite med dom och de tomma liv de måste leva.
ReplyDeleteDet är bra att känna sig behövd av sitt jobb, men än hellre vill jag vara det av vänner, släktingar, nära och kära, personer som jag frivilligt hjälper. Och att det jag gör känns meningsfullt sker när jag producerat det jag vill med min dag, vilket inte alls behöver vara förknippat med att gå till jobbet utan betydligt oftare handlar om andra saker jag uträttar under min dag saker som ger mig mening.
Nu är det naturligtvis upp till var och en att leva sitt liv som de trivs bäst men och det är inte min rätt att kritisera någon annan för vilka saker de värderar i sitt liv. Jag förstår att ett jobb kan betyda många meningsfulla saker i folks liv, det gör det i mitt med och det finns gott om tillfällen då mitt jobb fått mig att känna mig både behövd och att det jag gör är meningsfullt. Men om det är det enda i ditt liv som får dig att känna så skulle jag verkligen rekommendera att testa att vidga vyerna, skaffa nya hobbys, umgås med vänner och familj, pröva saker du inte gjort tidigare. Jag lovar att alla kan hitta fler saker i sina liv som ger de känslorna än bara sitt jobb.
Jag skulle tro att för de allra flesta finns det två områden som konkurrerar om förstaplatsen i livet vad gäller att känna sig behövd och nyttig: jobbet/karriären och de egna barnen. Relationer till vänner och andra familjemedlemmar liksom fritidsintressen ligger bra till för plats 3 och 4, men spelar inte riktigt i samma liga så länge det inte handlar om t ex att man tar hand om en handikappad eller sjuk anhörig eller har ett brinnande kall att skapa konst eller liknande.
DeleteNu vet jag inte om du Jakob är ekonomiskt fri eller har prövat på längre perioder utan någon form av strukturerad sysselsättning. Det krävs nog i alla fall några månader till något år av att pröva på det livet innan man kan avfärda jobbet som oviktigt för ens känsla av att göra nytta.
Det som oroar mig lite vad gäller miljonären och hans fru är att de är i färd med att välja bort båda de faktorer som är viktigast för de flesta. När det gäller hobbys och fritidsintressen verkar det vara träning som gäller för båda, alltid något förstås. Har inte heller fått intrycket av att miljonären är någon som har ett enormt stort socialt nätverk som han älskar att umgås med eller att han engagerar sig i grannskapet eller liknande.
Så frågan är, hur långt räcker träningsintresset och de eventuella nya hobbys och aktiviteter som ploppar upp, för att fylla hela detta tomrum? Klart att det är individuellt hur stort behov man har av känslan att vara nyttig och behövd, och det kan ju vara så att både miljonären och hans fru är sådana outliers i detta avseende att det är alldeles tillräckligt med det som nu blir. Men jag ser det som osannolikt.
Ett tydligt tecken på att miljonären inte har landat i insikten om sin nyvunna frihet ännu, är att han fortsätter att noggrant följa börsen och rapportsäsongen, går till biblioteket och läser DI osv. Hela poängen med att bli ekonomiskt oberoende är ju att frikoppla sig från pengar. Efterhand kommer han inse att denna fixering är irrationell i hans nuvarande situation. Det är som att man som svensk skulle gå hela dagarna och tänka på hur nivåerna i vattentornet går upp och ner, kommer det snart bli ett stort läckage i en vattenledning någonstans, hur stort överskott av vatten hade vår kommun denna månad? Du har tillgång till vatten för alla dina behov, därför ägnar du inte en tanke på vatten. Miljonären har på samma sätt tillgång till pengar för alla sina behov för resten av livet, så varför envisas han med att fortsätta lägga så mycket kraft på ämnet?
Skulle man ha ägnat hela sitt vuxna liv åt att fokusera på hur man ska säkra sin tillgång på vatten livslångt är det förstås inte så konstigt om det fortsätter snurra samma tankar i skallen ett tag till. Men när insikten landar är det säkrast att man har siktet inställt på ett nytt fokusområde, annars blir det väldigt tomt.
Syftet för mig har varit att frikoppla mig från kravet på att jobba. Inte frikoppla mig från pengar.
DeleteFår jag välja på dubbelt så många aktier i min portfölj eller dubbelt så mycket vatten i lokala vattentornet tar jag aktierna. Jag skulle absolut vilja ha mer pengar, men det är inte så viktigt att jag är beredd att jobba vidare för att spara ihop dessa pengar.
Själv skulle jag nog säga att jag tror att för många är jobbet viktigt, men det är inte med och konkurrerar om förstaplatsen utan snarare runt plats 4-6. Men det kanske beror på vad för bekantskapskretsar man rör sig i och självklart finns det undantag, jag känner tex några extrema karriärister.
DeleteJag har aldrig varit ledig i ett år, men under de 15+ år jag arbetat har jag vid flera tillfällen varit ledig i runt 1,5-2,5 månader i sträck, samt att jag har jobbat halvtid i ett par år. För närvarande jobbar jag en dag i veckan och pluggar på universitet resten av tiden.
Det är möjligt att jag skulle ändra åsikt om jag hade ett års semester, men jag tror inte det, för mig är det snarare att jag har huvud överfullt av så mycket saker jag skulle vilja göra att jag alltid känner att jag inte är i närheten av att hinna med allt. För mig är det mer regel än undantag att jag har så fullt upp med nått jag tycker är roligt/intressant/motiverande/lärorikt/givande att jag tittar upp på klockan och upptäcker att jag borde ha gått och lagt mig för en timma sedan eller två men helt enkelt glömt bort tiden för jag varit så inne i det jag haft för mig. Jag är inte den personen som får långtråkigt, skulle gissa att jag i snitt på ett år har det långtråkigt max 2-3 gånger på hela året. Hade jag ett års ledighet hade jag nog haft fullt upp med att utveckla något/några av mina intressen/hobby, troligtvis till den nivån att något eller några av dom på längre sikt hade gått över till företagsform.
Känner igen mig i din beskrivning med en massa intressen, idéer och projekt man vill utforska och tänkte mig att drömmen var att leva ett helt fritt liv så man kunde leva ut allt det där. När jag sedan tog ett sabbatsår var jag superaktiv och uppåt den första tiden och kände att det var så här livet skulle levas. Efter 2-3 månader hade dock det uppdämda behovet tillfredsställts, energinivåerna och humöret gick ner och jag plågades av frågan varför jag inte var glad när jag kunde göra vad jag ville. Låter som att du har hittat en bra balans och efter upplevelsen ovan är jag mer inställd på ett liv med deltidsarbete med lite längre ledigheter insprängda här och där. 50-70 % så får man de positiva aspekterna av ett arbete utan att känna sig så låst och stressad som man gör vid heltid. Det ingår i planen att lägga en del av fritiden på att bygga unik kompetens så att jag blir värdefull för arbetsgivaren, och bibehålla en hög sparkvot så att jag är i en så bra förhandlingsposition som möjligt. På så sätt tror jag att det kommer funka att jobba 50-70 % trots att det inte är så vanligt i min bransch.
DeleteJag drömmer dock inte längre om att helt sluta jobba i ung ålder, och rekommenderar alla som fortfarande gör det att pröva på ett sabbatsår eller åtminstone halvår för att se hur det känns. Känner man efter detta att det här var drömlivet, så är det ju bara att köra på enligt plan. Känner man det inte så ska man nog justera planerna och får sätta upp en ny målbild. Det är ju synd om man lägger årtionden på att jobba mot ett mål som inte var som man trodde, när det är ganska enkelt att prova på det ett tag för att se hur det är.
Jag tror jag behöver tydliggöra hur jag ser på det hela, jag drömmer inte om att sluta jobba. Jag drömmer om att inte vara beroende av att behöva jobba, att inte sitta fast i det klassiska ekorrhjulet, eftersom det finns många saker i mitt liv som är viktigare och mer värdefulla för mig än arbete.
DeleteDet betyder däremot inte att mitt mål är att ligga hemma på soffan hela dagarna, det betyder att jag vill "jobba" med saker när jag känner för det till den grad jag själv vill. Det skulle kunna innebära att jag kanske jobbar en dag i veckan på mitt nuvarande jobb för att jag trivs med det och gillar mina kollegor, för att jag tycker det är roligt, inte för att jag måste och att det är något nödvändigt för att kunna betala hyran och få mat på bordet.
Jag skulle antagligen börja föreläsa då och då och blogga för att inspirera andra, kanske läsa kurser på universitet av eget intresse och resten av tiden skulle jag ha mina hobbysar och intressen som "jobb" även om de inte skulle ge intäkter nog för att jag skulle kunna leva på dom.
Jag har äldre vänner som använde sig av friåret som man kunde ta för en massa år sedan och inte hört någon av dom säga ett negativt ord om det, tvärt om har de snarare sagt att om politikerna skulle införa det på nytt så skulle dom genast hoppa på det igen och ta ett nytt friår. Har även flera vänner som varit föräldralediga ett år och samma där, är inte med glädje de går tillbaka till jobbet när tiden är över även om de trivs med jobbet. Vad de gjorde under året varierade lite ett par, både friårare och föräldralediga har använt tiden till att bo ett år utomlands. Några har startat egenföretagande på småskalig hobbynivå och andra ha bara njutit av ledigheten.
Var faktiskt för bara ett år sedan på en föreläsning där två relativt unga kvinnor berättade om hur de när de var föräldralediga samtidigt började fokusera så mycket på deras gemensamma hobby att de under föräldraledigheten tog steget ut och startade eget företag inom området och ett par år senare hade deras hobbyföretag växt så att de hade ett par anställda och kunde leva på sin hobby.
Men jag står fast vid att även om jag tror att arbete är viktigt för de flesta och kommer hyggligt högt upp på deras listor så bortsett från en del arbetsnarkomaner, egenföretagare samt vissa människor som har yrken där de aktivt hjälper andra människor så är inte jobbet 1-2 på listan över det viktigaste i deras liv utan det är ett medel som ger dom de resurser som krävs för att fokusera på sakerna som ligger högst upp i listan.
Jag håller verkligen med! Att gå till ett jobb bara för att känna sig behövd känns som en konstig inställning till livet. Dock tycker jag att det sociala med jobb är trevligt, att hänga på en plats dit andra kommer automatiskt utan att behöva styra upp möte med folk är skönt tycker jag. Det vore skönt att vara ekonomiskt fri och ha fler vänner som har det, eller på annat sätt har tid att umgås under kontorstid. Det är trevligt när ens vänner inte jobbar vanliga kontorstider så kan man umgås med olika personer olika dagar.
ReplyDeleteFör min del handlar det mest om att jobbet utgör en plattform för att göra intressanta saker som gör skillnad. De resurser, expertis, kontaktnät, teamarbete osv som jobbet erbjuder är svåra att ersätta på egen hand. Man är del i en större helhet och kan på så sätt få helt andra resultat än om man ska sitta ensam på sin kammare och försöka få till något vettigt.
DeleteHar man ett jobb där man inte känner att man gör något vettigt/intressant/viktigt utan bara levererar det chefen kräver, förstår jag att man inte ser problemet med att sluta. Är man i den situationen tycker jag dock att man ska fokusera på att hitta något som engagerar en på ett annat sätt. Det kan förstås underlättas av att man bygger ekonomiska marginaler. Men om man tror att problemet är löst för att man kan sluta jobbet och leva på avkastning är man fel ute. Man har ju fortfarande kvar frågan vad man ska göra med sitt liv och det duger inte med vaga planer på att "bo utomlands ett tag", "plugga något intressant", "starta ett företag" osv.
Det håller jag med om! Jag gillar att jobba och har ett kul och utvecklande jobb, men jag vet att många jobb inte är så. Och dessutom tycker jag att 40 timmar i veckan är för mycket när det finns så mycket annat att hinna med också. Jag tror inte att jag ens kommer att sluta att jobba vid pensionsålder, men om lönen inte är huvudsyftet så skulle jag jobba mindre och mer på egna villkor. Mitt huvudmål för tillfället är dock att bygga upp en stor buffert då det är bra att göra så tidigt som möjligt, så jag jobbar rätt hårt och mycket nu.
DeleteJa, ränta-på-ränta-effekten gör ju att det blir mycket värt att spara undan pengar tidigt. Å andra sidan verkar det progressiva skattesystemet i riktning mot att det blir mer fördelaktigt att "smeta ut" sitt jobbandet, dvs jobba deltid under längre tid. Jag har de senaste dagarna faktiskt kört en del simulationer i Excel för att undersöka vad som blir optimalt. Förväntad avkastning spelar förstås stor roll, har man riktigt hög avkastning är det i princip alltid värt att jobba så mycket som möjligt så tidigt som möjligt för att maximera slutavkastningen på sin arbetstid. I mitt huvudscenario har jag antagit 6 % realavkastning över tid vilket känns rimligt för en indexportfölj. Jag har också antagit utgifter på ca 15k/mån vilket är ungefär där jag själv ligger idag.
DeleteMina slutsatser kan sammanfattas såhär: vill du ha störst avkastning på investerad tid ska du ha en inkomst upp till brytgränsen, runt 37-38k eller vad den ligger på nu. Över det äter skatten upp för mycket, trots ränta på ränta. Vill du å andra sidan minimera antalet timmar du behöver jobba tills du kan sluta jobba bör du lägga dig på en inkomst strax under 30k. Nånstans mellan 30-37k ger bra resultat i båda kategorierna. Beroende på vad du har för jobb kan detta förstås både betyda minskad och ökad arbetstid. Något förvånande för mig var att det inte spelade så jättestor roll om man ökar arbetsmängden i början och minskar i slutet. Det blir lite bättre men inte några större skillnader.
Mina inlägg kommer inte upp
ReplyDeleteFolk är avundsjuka. Jag tycker det är tragiskt när jobbet definierar vem man är, självklart är det inte meningen med livet. Okej kanske om man jobbar med något livsavgörande men inte när man jobbar med döda ting. Får du en livskris om några år och tycker livet känns tomt så köp en hund. En hund fyller hela livet med glädje och kärlek. Dock kostar dom en del om man har otur.
ReplyDelete