Hetsas det till för högt sparande?

I veckan gjorde jag en intervju till min kommande bok med Christina Engelen (som bland annat startat facebooksidan Tjejer som gillar aktier). Hon som inspirerar många tjejer till sparande berättade att hon undvek att prata om sin egen sparkvot då det lätt blir lite hetsigt och de som inte kan spara så mycket kan tappa sugen av att höra om för dem orealistiska nivåer.

Idag skrev Tradern Shark Week ett blogginlägg på lite samma tema som ledde till lite diskussion på Twitter. En kul detalj är att han själv sparade mycket som student vilken han idag ångrar. Själv är det tvärt om jag sparade väldigt lite som student och pengarna från sommarjobben restes och festades upp, vilket det hänt att jag ångrat då vissa fester var rätt meningslösa och många aktier billiga 2003-2004.

Till viss del köper jag det att det kan bli lite hysteriskt med sparande som någon typ av tävling. Där jag inser att jag själv i högsta grad varit en pådrivande faktor och kanske ingen slump att jag nämdes i hajens inlägg. Precis som jag skrivit många gånger förut lyfter jag fram en lite vinklad bild av mitt sparande här på bloggen och Twitter. Jag visar hellre de gånger jag äter ärtsoppa med kort datum till lunch än när jag äter lunch ute för 100 kr, även om det senare också händer ibland. I min budget på 10.000 kr i månaden med väldigt låga fasta kostnader finns det utrymme för lite utsvävningar som kunde lyftas fram för att visa att jag lever ett ganska vanligt liv.

Samtidigt får jag nästan varje vecka mail från unga personer som tackar för inspirationen och för att jag hjälpt dom inse att det var så lätt och roligt att spara pengar. Och ibland från äldre som berättar att de ångrar att de inte kommit igång tidigare med långsiktigt aktiesparande och är avundsjuka på mig som är fri redan innan 40.

Jag tror helt enkelt inte 13.000 personer skulle ha följt mig på Twitter eller 10.000 personer läsa det här inlägget om jag brukade dela med mig av en bild på dagens lunch eller info om att jag igår tog 3 öl på krogen med en kompis. Precis som det är roligare och mer inpirerande att följa en extremskidåkare på Instagram än någon som åker lite lagom försiktigt i röda pisten. Men jag hoppas att man sen anpassar både sin egen skidåkning och sitt sparande till en nivå man själv klarar av och trivs med.

Att ha råd att skilja sig

SBAB har kartlagt hur de ekonomiska möjligheterna ser ut för par som skiljer sig, har två barn och där båda parter vill köpa var sin 3a i Sveriges större kommuner efter skilsmässan. Slutsatsen är att det är omöjligt med en kvinnas medianlön i alla undersökta kommuner och inte heller mannens medianlön räcker i de största kommunerna. Däremot går det precis i kommuner som Helsingborg, Gävle och Västerås för en man med medianlön.

Undersökningen som sådan är inte speciellt aktuell för oss då vi för det första inte planerar att skilja oss, men vem gör det. Men framförallt har vi inga barn så var sin 3-rummare är inte aktuellt. Däremot kommer ekonomin garanterat påverkas en hel del av en skilsmässa vilket gör att det ändå är något som man bör ha i åtanke innan man slutar jobba.

Vår planerade budget att leva på 30 000 kr ihop för 2 personer är betydligt enklare än att leva på 15 000 kr för en ensamstående person, då man kan dela på vissa kostnader. En stor skillnad är också hur mycket pengar som binds upp i boendet om man ska äga sitt boende.

Detta med risken för skilsmässa och hur vi räknat på det var något som jag fick en fråga om som kommentar på förra inlägget. Och svaret är väl helt enkelt att om det mot förmodan skulle hända så får det vara en del av den totala säkerhetsmarginalen. Ska man ta höjd för alla eventualiteter med börskrasch i helt fel läge, världskrig, skilsmässa och missväxt blir det svårt att sluta jobba i ung ålder.

Men att många personer har en så begränsad ekonomi att man både stannar kvar på jobb (28 procent har stannat på en dålig arbetsplats pga att man saknat ekonomisk buffert enligt en undersökning från Novus 2017) och förhållanden man inte trivs med är ett verkligt problem.

Hypotetiskt sparande på 50.000 kr i månaden

Jag fick en hel del frågor på senaste inlägget om saker som jag själv upplever att jag skrivit om några gånger. Men förstår att det så klart inte är lika självklart för er läsare som för mig som lever med detta dag och natt så kan väl vara läge att förklara lite hur planen framåt ser ut.

Om vi börjar med utdelningarna som ska vara basen i min försörjning den närmaste tiden så är målet i år 130.000 kr i utdelningar och nästa år är målet 135.000 kr. Det är en ökning som är tänkt att kunna ske helt av sig själv dvs utan några nya aktieköp. Då jag då och då köper lite aktier så kommer målet både för i år men troligtvis även för nästa år överträffas med god marginal. Dock har flera kommenterat att 130.000 kr per år inte är så mycket att leva på. Och det kan ju ligga lite i det att runt 11.000 kr i månaden inte är så mycket pengar.

11.000 är faktiskt lite mer än vad jag lever på idag, så just nu räcker det. Men jag har även fonder till ett värde av nästan 2 miljoner som jag hittills inte rört. Det är alltså pengar som jag idag inte använder men som jag i framtiden tänker mig kunna använda för att öka upp uttaget till 15.000 kr (eller rättare sagt till 30.000 i månaden för oss som par, men håller mig till ett räkna på 1 person nu då det är dessa siffror som redovisas här på bloggen).

Jag fick också en fråga om jag trodde dessa pengar skulle räcka för evigt och det liv jag tror att vi vill leva om 10-20 år. Det är ju väldigt svårt att svara på men som jag ser det så har vi skapat en bas på 30.000 kr i månaden efter skatt (i dagens penningvärde, dvs vi kommer kunna höja uttagen i takt med inflationen) som troligtvis täcker det mesta eller kanske allt vi behöver. Kommer vi på att vi vill spendera 40.000 kr i månaden behöver vi tjäna ihop 10.000 kr i månaden ihop på två personer. Vilket då kan ske med låg skatt och begränsad arbetsinsats. Det är heller inte så troligt att vi behöver dessa pengar så att vi idag tycker det är värt att vi båda ska jobba vidare flera år till för att spara ihop 3 miljoner till som kan generera dessa 10.000 kr extra i månaden resten av livet enligt 4% regeln. Utan skulle det behovet uppstå i framtiden jobbar vi hellre då.

Att vi idag inte tar ut de pengar vi skulle kunna ta ut enligt 4% regeln ledde in mig på ett lite avancerat resonemang där jag hävdade att jag och min fru sparar runt 50.000 kr i månaden i år trots att jag slutat jobba. Tittar man på insättningar i våra portföljer så är siffran lägre, men man skulle kunna hävda att de pengar som inte plockas ut ur portföljen enligt 4%-regeln faktiskt sparas.

Låt mig ta ett exempel. Om en person har en aktieportfölj på 3 miljoner och fonder för 2 miljoner där aktieportföljen har en genomsnittlig direktavkastning på 4% (dvs 120.000 kr i utdelning per år). Enligt 4% regeln så kan den personen ta ut 80.000 kr per år ur fondportföljen vilket summerar till 200.000 kr per år totalt i utdelning och fondförsäljning. Lever man istället på 180.000 kr per år kan man hävda att 20.000 kr har sparats (eller rättare sagt inte plockats ut enligt planen). Detta förutsätter att man antar att 4% uttag per år ska hålla långsiktigt.

Detta kan ju verka lite rörigt att påstå att man sparat 4% av fondportföljens värde eftersom det inte har något med värdeutvecklingen för fonderna att göra. Värdet skulle mycket väl kunnat gå ner med 20% under första året då man slutat jobba, men om man inte plockar ut sina 4% tycker jag man kan hävda att 4% av startbeloppet sparats. Precis som det skulle vara om man tar ut de vid årets början men sen inte använder de och stoppar tillbaka i slutet på året.

Så åter till vårt fall och hur jag kunde få det till att vi sparar 50.000 kr i månaden så har ju min fru för det första ett månadssparande på sin lön, jag har lite extrainkomster från främst min första bok, blogg och enstaka konsultuppdrag, min fru återinvesterar all utdelning från sina aktier och rör inte sina fonder och jag tar ut aktieutdelningen men rör inte fonderna. Så jämfört med att vi båda hade slutat jobba vid årsskiftet, inte haft några extrainkomster och strikt plockat ut 4% per år av portföljens värde är skillnaden ungefär 50.000 kr i månaden.

Hoppas det var svar på de frågor som dykt upp.

Ett halvår som fri

Jag ligger i sängen efter en trevlig midsommarafton och inser att det idag är exakt 6 månader sen jag gjorde min sista arbetsdag. Det har blivit lite vin och öl idag, men ingen nubbe, så hoppas jag ska lyckas få ihop ett någorlunda begripligt inlägg.

Jag har också fått lite frågor som kommentar på senaste inläggen om hur jag upplever livet utan jobb så det passar bra att försöka sammanfatta mina upplevelser.

Arbetskamrater
När jag jobbade träffade jag rätt mycket folk varje dag. Säkert 20-30 människor per dag som jag hade någon typ av personlig kontakt med och cirka 5 som jag jobbade riktigt nära. Jag hade inget emot dessa människor men heller inga jag direkt saknar eller skulle umgås med nu när jag inte behöver. Men här är det en jätteskillnad i hur många personer jag träffar och interagerar med en vanlig dag.

Kompisar
När det kommer till privata kompisar utanför jobbet umgås vi mer nu än när jag jobbade. Dels för att jag tar mer initiativ och hör av mig men också att jag är så mycket mer flexibel med tider. När alla jobbade så pratade vi ofta om att ses men datum och tider krockade eller någon avbokade med kort varsel för att något akut dök upp. Nu anpassar jag mig mycket mer till tid och plats som passar den andre vilket gör det hela enklare.

När någon är pappaledig, blivit arbetslös eller har lugnare på jobbet slår jag till och hör av mig. Jag har också käkat lunch och joggat med bloggläsare och Twitterkontakter något jag nog inte tagit mig för om jag jobbat heltid.

Telefon/mail
När jag jobbade fick jag 50-100 mail per dag och 5-10 telefonsamtal. Något jag upplevde som rätt stressande bitvis då det oftare var problem än lösningar och de som ringde oftare ville ha än ge. Nu ringer det kanske 1 gång om dagen och jag får 3-4 mail dessutom med trevligare innehåll. Mycket skönare känsla i magen nu när telefonen blinkar till.

Tid
Alla har vi väl skrattat åt någon gammal släkting som sagt något i stil med att "på torsdag kan jag inte för då ska jag till banken och betala en räkning". Riktigt så illa är det ju inte men när jag förut klämde in något på väg till eller från något annat eller på lunchen så vill jag numera gärna ha en rejäl lucka mellan om det ska bokas in flera aktiviteter samma dag.

Jag har inte alls upplevt att omgivningen förväntar sig att jag ska ställa upp och göra saker som passa barn eller hundar eller planera kompisresan för att de vet att jag har massa tid. I den mån jag har tagit lite mer ansvar så är det för att jag själv erbjudit mig.

Omgivningens reaktioner
Alla i min nära omgivning vet ju om att jag slutat jobba heltid tack vare någon form av ihopsparat kapital. Men detaljer är inget jag pratat så mycket om och de flesta verkar inte vilja/våga fråga så mycket. Då jag inte skyltar med blogg och bokskrivande som tar upp lite tid händer det att jag överdriver konsultdelen i mitt företagande. Så om verkligheten är att jag jobbar 5-10% av en heltid så tror jag många fått uppfattningen att jag jobbar 40-50%. Vilket gör att frågorna blir färre.

Till folk jag inte känner tex en granne som nyligen kommenterade att han sett mig hemma mycket på dagarna orkade jag inte diskutera utan sa att jag bytt jobb och numera jobbade hemifrån.

Ekonomi
När det kommer till våra månatliga kostnader har det inte ändrats så mycket sen jag slutade jobba. Vi lever precis som under 2017 på ca 20.000 i månaden ihop för 2 personer. Det är mindre än vad vi kan göra baserat på vårt befintliga kapital och dessutom jobbar ju min fru fortfarande och jag drar in lite extrapengar. Det betyder alltså att vi fortfarande är i en ackumuleringsfas där vi strävar mot att bygga upp ett större kapital.

Jag upplever att det på vissa saker går åt mindre pengar än när jag jobbade. Kläder är en sån sak då jag slet ut en del skjortor, byxor och skor på jobbet medans jag numera går mer i bekväma och slitstarka kläder till vardags som inte slits på samma sätt som långärmad skjorta och kostymbyxor. Å andra sidan står jag själv för tex mobil numera.

Jag vet också att många ifrågasätter om det är värt att leva sparsamt bara för att slippa jobba. Som jag ser det har vi byggt upp en grund som möjliggör ett uttag på minst 30.000 i månaden, utan motprestation. Tycker vi det räcker så är vi helt fria med hur vi spenderar vår tid. Tycker vi livet vore bättre med 35.000 i månaden behöver vi tjäna 5.000 kr netto per månad på något sätt. Vilket innebär lite jobb och låg skatt. Dvs det är inte hugget i sten att man måste leva på en viss ekonomisk standard resten av livet för att man slutat jobba heltid på ett fast jobb.

Har ni några frågor på ämnet som jag missat är det bara att ställa dom så ska jag försöka svara.

Rationella köpbeslut

I min bok har jag ett avsnitt med 10 spartips som tillsammans gör att en person kan spara 5.000 kr i månaden med minsta möjliga negativa påverkan på livskvalitén. Pengar som med ett långsiktigt sparande skapar en förmögenhet. Ett av tipsen är "våga ifrågasätta varumärken". Vad jag menar med det är att inte betala mer än varan är värd bara för att det är ett speciellt varumärke på produkten. "Pris är vad du betalar och värde är vad du får" gäller inte bara på börsen utan även i butiker.

Idag på förmiddagen var jag ute och cyklade 90 minuter i skogen och lyssnade då på två poddar som berörde detta ämne. Först "Ekonomi på riktigt" som handlade om reklam och sen "Kapitalet" som handlade om matbutikernas egna varumärken.

Om vi börjar med reklam så är det ju tydligt att väldigt mycket reklam ska tala till oss på ett känslomässigt plan. Det vill säga det finns ingen rationell fördel som säger att produkt X är si och så mycket bättre än övriga och därför värd att köpa. Utan det är mer en fin film med sommaräng och ett lyckligt barn i reklampausen så ska vi tänka att produkt X verkar ju trevlig och bra vilket gör att vi mer eller mindre undermedvetet tar varan i butik. Det innebär alltså att när vi köper produkt X så ska vi inte bara betala för själva produkten och en marginal för tillverkare och butik. Vi ska också betala så mycket pengar så det räcker till att en reklambyrå ska kunna komma på att sommaräng och barn passar bra ihop med varumärket, inspelning av en reklamfilmen och sen kostnaden för själva reklamutrymmet. Så TV4 får råd att producera Lets dance med hjälp av reklamfilmen med sommarängen som går i pausen. Visst detta skapar arbetstillfällen och kanske i slutänden även ett trevligt TV-program för de som gillar Lets Dance. Men är du verkligen villig att betala extra för produkten i butiken för att någon kändis ska få lära sig dansa i TV?

Något som hänger ihop tätt med detta är handelns egna varumärken. Det vill säga att det bredvid det klassiska varumärket finns en kopia som kostar några kronor mindre. Inte helt omöjligt att den är tillverkad i samma fabrik med samma råvaror (med någon mindre ändring som bara görs för sakens skull så det ska kännas mindre förnedrande för varumärkeslevarantören). Det är givetvis tråkigt för leverantören när deras försäljning går ner så de får ledig kapacitet i fabriken och får sälja en kopia på sin egna vara till lägre pris för att i alla fall nyttja den lediga kapaciteten till något. Men för oss som konsumenter är det ju bara positivt om vi får betala för själva varan och inte betala extra för att det ska finnas utrymme för ett bolag att bygga varumärke genom att spela in reklamfilmer med sommarängar och barn. Detta har med största sannolikhet hållit nere den totala prisbilden i matbutikerna vilket gör att även märkesvarornas priser hålls nere.

Vissa kan hävda att det blir tråkigt i butiken med bara butikens egna varumärke, men jag tror alltid det kommer finnas utrymme för innovation och nya spännande produkter för de som vill betala extra för inspiration och trend. Eller om man har ett recept eller tillverklingsmetod som skapar mervärde. Men att vi år ut och år in ska betala några kronor extra för ketchup där vi inte känner någon smakskillnad för att de ska kunna spela in en ny reklamfilm med ett barn med ketchup i halva ansiktet och göra om designen på förpackningen vartannat år är ju idioti.

För att vara extra tydlig menar jag alltså inte att man alltid ska välja den billigaste varan. Man ska bara väga pris mot värde. Dvs tycker man Coca Cola är godare än ICAs egna Cola så är det värt att köpa originalet men välj hellre elbolag på pris och miljövänlighet än att elbolaget presenterar ett TV-program. Din TV kommer inte märka någon skillnad på kvalité på det som kommer genom eluttaget. Jag köper tex alltid Head & Shoulders schampoo för att jag tycker det är bra, inte för att de gör reklam med Henrik Lundqvist. Reklamen kan dock locka in nya köpare som märker att det är en bra produkt och då finns det ju en produktfördel i grunden. Den är den fördel jag många gånger saknar och då väljer jag den billigare kopian utan att skämmas det minsta.

Billig midsommarmat

Vi ska fira midsommar med släkten. Misstänker att det blir typisk midsommarmat. Men jag tog ändå det säkra före det osäkra och slog till på lite sill och potatis på Willys igår. Blir perfekt till 2 luncher här i veckan då min fru jobbar och hon inte är någon sillälskare.

50 öre per kg potatis är svårslaget. Och 2 burkar sill för totalt 10 kr är inte fel det heller. Förra veckan var det medlemskväll på ICA Maxi med superklipp på bland annat cocktailtomater och ägg.

Helt ok lunch för 8 kr. Vi äter ganska lite pasta, ris och potatis i vanliga fall och då brukar jag äta betydligt mer grönsaker av grövre sort. Men såhär års blir det en del potatis.

Finns säkert finsmakare där ute som känner skillnad på Garants sill för 5 kr per burk och dyrare varianter. Och som tycker egen potatis direkt från landet är oslagbar. Men jag är lyckligtvis en enkel person som skulle ha svårt att skilja det åt i ett blindtest.

Imorgon blir det ärtsoppa till lunch. Kostar ungefär samma. Sen äter jag upp resten av sillen på torsdag. 3 goda och nyttiga luncher för totalt 25 kr får anses ok.

Äntligen VM

Då är det äntligen dags för Sverige att göra entré i VM. Skönt att vara ledig så man slipper fundera på hur man ska lösa det med att se matchen utan lönebortfall. Det är 12 år sen senast Sverige spelade en match i herr-VM så jag tänkte igår tillbaka på vad som hänt sen jag var på plats i Tyskland och såg Sverige mot Paraguay. (Ja jag var på plats på VM då och det var egentligen hösten 2006 som jag började spara på allvar och sänkte mina kostnader lite extra. Så hade VM gått 2007 istället hade jag nog inte hängt med ner till Tyskland.)

Så man kan säga att perioden mellan Sveriges VM-matcher stämmer in väldigt bra med den period som jag använde för att bygga upp ekonomisk frihet. Ibland känns 12 år jättemycket men på andra sätt är det en kort period där man kan uträtta mer än man tror.

Vad har då hänt på 12 år?

Jag hade då 2006 jobbat ett tag och visst sparade jag pengar då jag levde vidare på ungefär studentbudget. Så en normal månad 2006 sparade jag ungefär 6000 kr. En siffra som skulle stiga snabbt när lönen ökade och kostnaderna minskade under de kommande åren.

Mina finansiella tillgångar har 100-dubblats sen dess. Från 55.000 till 5,5 miljoner. Vilket jag hoppas kan inspirera några av er som just börjat spara.

2006 hade jag varken smartphone, Facebook eller en blogg. Mitt sparande skedde på samma bank där jag hade lönekontot i ganska dyra och dåliga fonder.

Sedan dess har jag flyttat 3 gånger, separerat, träffat ny tjej, förlovat och gift mig.

Inte utan att man undrar hur livet och ekonomin ser ut om 12 år 2030. Nu hejar vi på Sverige!

Misstag, tur och otur

Att lära av sina misstag är både viktigt och svårt. Svårt för att man ibland inte alltid märker vad som verkligen var misstag. Det finns nämligen en möjlighet att dåliga beslut ger ett bra resultat tack vare tur och att bra beslut ger dåligt resultat på grund av otur. Och att då lista ut vad som är bra och dåligt beslut i efterhand är inte så lätt. 

Gör man något flera gånger om dagen kommer tur och otur snart jämna ut sig och det finns stora möjligheter att lära sig och hitta mönster. Kommer det däremot till väldigt långsiktiga saker som att tajma börsens långsiktiga trender där besluten kan ligga flera år ifrån varandra hinner man kanske dö innan man verkligen fattat om man hade otur eller oskicklighet.

Ett exempel var att jag runt 2006-2007 tyckte börsen gått upp mycket. Jag började spåna på en strategi att växla över och månadsspara i XACT Bear eftersom börsen "borde gå ner de närmaste åren". När börsen sen mycket riktigt gick ner mycket under finanskrisen grämde jag mig att jag inte gjort slag i saken av mina planer. Jag trodde alltså det var ett misstag att inte månadsspara i en kort-produkt med hävstång efter flera års uppgång. Medan det egentligen troligtvis är precis tvärt om en dålig strategi och spekulera i en nedgång med hjälp av en sån produkt med enda motiv att börsen är ett visst antal procent plus de senaste åren.

Lite senare när börsen gått ner ordentligt 2008 lånade jag pengar med lägenheten som säkerhet som investerades på börsen samma månad som börsen bottnade och vände upp. I många år tyckte jag att jag var ett geni. Och absolut, tajmingen visade sig lyckad och agerandet bidrog kraftigt till att jag nådde min första miljon snabbare än planerat. Men så här i efterhand är det tydligt att det var en chansning, utan någon djupare analys, som råkade gå vägen. Det jag gjorde var att låna och sen flytta månadssparande till amortering av lånet, det vill säga lägga in kommande årets sparande på börsen i en klump redan idag. Hade börsen gått ner ytterligare ett år hade det ju varit bättre att komma in successivt till allt lägre kurs.

Jag har idag låg belåning på bostaden och helt obelånad aktieportfölj. Och någonstans i bakhuvudet finns tanken och drömmen kvar om att kunna göra om samma drag igen. Att behålla lugnet och köpa för lånade pengar när allt ser nattsvart ut och fyndpris råder. Men jag har insett att tajmingen senast var ren tur så nästa gång blir det i så fall ett mycket långsammare inträde på börsen med de lånade pengarna. 

Låga fasta kostnader

Utdelningsseglaren skrev ett inlägg om sina låga fasta kostnader vilken ledde till stor aktivitet på Twitter där många jämförde och förundrades över andras höga eller låga fasta kostnader. Att folk räknade lite olika gjorde stundtals förvirringen rätt stor.

Boende är för många den stora fasta kostnaden så tänkte titta lite närmare på den och hur vi tänkt. För det första tycker jag låga fasta kostnader är extremt värdefullt om man vill leva ett fritt liv där avkastning på börsen är grundbulten i försörjningen. Som jag skrev i inlägget om strategier för uttag är förmågan att parera upp- och nedgångar på börsen väldigt värdefullt när det kommer till möjligheten att leva på kapitalet. Det vill säga det kan vara ok att lyxa till det och göra lite större uttag i goda tider bara man klarar av att också begränsa uttagen i sämre tider. Att behöva sälja en stor del av portföljen (för att få loss en på förhand bestämt fast årlig summa) under flera år i rad av börsnedgång tär hårt på kapitalet.

Det är mycket lättare att boka en billigare semester, äta mindre ute eller köra mindre bil under en period än att flytta till ett billigare boende.

Vår boendekostnad som inkluderar avgift, ränta på bolånet, el och hemförsäkring för vår lägenhet på ca 60 kvadrat ligger på strax under 4000 kr per månad. Vilket ska delas på två personer. För att ge en rättvis bild så har vi då runt 2 miljoner kronor bundet i lägenheten, pengar vi kunde fått avkastning på om vi tex hade hyrt eller bott i billigare bostad. Om man nu inte vill räkna med fortsatt värdestegring på bostäder.

Vi bodde under ett antal år på strax över 40 kvadrat i en betydligt äldre lägenhet när min fru flyttat in hos mig och även det funkade helt ok. Den nuvarande större lägenheten binder upp lite mer kapital och kostar runt en tusenlapp mer i månaden. Men känns som vi hittat en lagom nivå för oss.

När vi för 1,5 år sen höjde våra kostnader var det aldrig aktuellt att flytta igen, utan det var tex bil och semesterresor som prioriterades. I vår budget finns det utrymme för att på sikt höja kostnaderna ytterligare men inte heller då finns ett dyrare boende i Sverige som ett alternativ.

Lite kul är att jag alltid bott för 1500-3000 kr i månaden sen jag flyttade hemifrån för 17 år sen. Standarden har dock aldrig varit högre än idag och då ligger alltså kostnaden i nedre delen av spannet. Under samma period gick inkomsten från studiemedel till 45.000 i lön och tillgångarna från 50.000 till 6 miljoner.

Låga fasta kostnader är grunden för frihet. Lyxa hellre till det med aktiva köp som du själv väljer än räkningar som återkommer varje månad och som du snabbt glömmer njuta av.

PPM när man slutat jobba

När jag tog mitt beslut att våga ta steget att sluta jobba vid årsskiftet baserade jag det främst på den sk 4% regeln. Dvs att jag ska kunna ta ut 4% av mitt dåvarande kapital det första året och sen höja uttagen med inflationen resten av mitt liv, oavsett hur börsen går just det aktuella året. En säkerhet är att jag inte räknat in bostadens värde eller pengar avsatta till pension i det kapital som jag ska ta ut 4% om året ifrån. Just pengarna avsatta till pension tänkte jag återkomma lite till idag.

Även om jag inte räknat in pensionspengarna i kalkylen, då uttag är såpass många år bort, så finns de ju där i bakhuvudet som en extra säkerhet. En säkerhet som kommet fortsätta växa ett tag till trots att lönen slutat komma in på kontot den 25e varje månad. Avsättningarna på 18,5% av lönen till allmänna pensionen släpar nämligen rätt ordentligt. Pensionspengarna jag tjänade ihop till när jag jobbade heltid 2017 kommer sättas in i december 2018. Och då jag hade lite lön, sparad semester och årets kommande semester som jag fick ut efter att jag slutat jobba vid årsskiftet blir den även en insättning december 2019 som då baseras på lönen under 2018. Nästan precis 2 år efter att jag slutade jobba betalas det alltså in pengar på mitt PPM konto. Pengar som sen ska få växa i 25-30 år med ränta på ränta.

Kan man dessutom tänka sig jobba lite extra efter att man slutat jobba "på riktigt" är det så att så länge man tjänar tillräckligt lite för att betala under 18,5% i skatt så betalas det in mer till pensionen än vad man själv betalar i skatt på lönen. Det mesta talar med andra ord för att det kommer vara en rätt stor buffert i pensionsavsättningar som jag inte tagit med i min 4% kalkyl. Skönt med lite marginal.

Spara och jobba hela livet

Gårdagens inlägg från MiljonärSyrran fick mig att tänka på något jag tänkt och skrivit om ett par gånger tidigare. Kombinationen av att jobba, spara mycket, engagera sig mycket i investeringar och ha som ambition att fortsätta jobba och spara hela livet. Nu skrev ju inte "Syrran" att just han tänkte jobba för evigt, men det är ändå en återkommande kommentar från vissa andra som sparar och investerar med stort engagemang. Stefan Thelenius och Nicklas Andersson är två personliga favoriter som båda sagt att de tänkt jobba länge men ändå sparar/investerar väldigt engagerat.

När jag själv började spara ordentligt för över 10 år sen hade jag ingen direkt plan på om och när jag skulle sluta jobba. Jag trivdes bra på jobbet och sparandet syftade från början främst till att skapa trygghet och senare någon diffus form av valfrihet senare i livet. Denna valfrihet kom väl till pass 10 år senare när jag helt plötsligt blev väldigt trött på mitt jobb och ville ha en friare vardag med blogg, bokskrivning och andra mindre projekt än ett heltidsjobb.

Jag funderar ibland på vad som hänt med mitt sparande om jag fortfarande idag haft tanken att jobba heltid 30 år till. På sätt och vis tror jag sparandet i det här läget hade börjat kännas lite meningslöst då. Fram till för ett par år sen hade jag nog kört på, för att bygga marginal och trygghet. Men nu hade jag helt klart börjat ifrågasätta syftet. Samtidigt ska ju sägas att det är 100% positivt att hitta ett jobb man trivs med som man vill jobba med hela livet även om man inte behöver pengarna.

Att under ett antar år i början av yrkeslivet spara en stor del av lönen utan något exakt mål ser jag bara positivt på. Att få ihop någon miljon som kan generera lite kassaflöde i form av avkastning men också trygghet och kapital för vad som komma skall med bröllop, bostadsköp, barn, skilsmässor och annat som kan dyka upp närmaste 10-20 åren. Även att spara till exempel 10% av lönen för den som planerar att jobba hela livet i syfte att få minst samma levnadsstandard som pensionär och dra nytta av ränta på ränta ser jag också mycket positivt på. Kan man avstå något köp idag investerar med ränta på ränta i många år kan man ju köpa samma sak många gånger om i framtiden.

Det jag ibland kan känna mig lite frågande till är de som sparar 25% eller mer av lönen varje månad, lägger ner många timmar i veckan på sina investeringar i syfte att slå index med några procent om året och samtidigt är helt övertygade om att de ska jobba heltid med lön till de fyller minst 70. Visst jag kan ju själv skriva under på att sparande och investeringar blir ett intresse. Men pengar som aldrig kommer kunna användas har ju egentligen inget värde. Och att leva på 15.000 i månaden mellan 25 och 60 och sen för 150.000 i månaden i dagens penningvärde mellan 60 och döden känns också lite udda.

För mig har ju några tusenlappar extra i månaden i sparande inneburit att jag med lagom säkerhet kunde sluta jobba vid förra årsskiftet.  Hade jag sparat lite mindre 2005-2015 kanske jag hade kunnat sluta jobba vid nästa eller nästnästa årsskifte istället. En tydlig skillnad ändå. Och kan jag i framtiden få en procent extra avkastning om året så innebär det många tusenlappar extra i månaden i levnadsstandard för mig. Också en tydlig grej som påverkar livet helt konkret. Men för den som sparar 50% av lönen och försöker slå index och ska jobba till 70 kommer bara den sista sparade tusenlappen eller den extra procenten i avkastning göra att man dör med till exempel 100 miljoner istället för 75 miljoner. Jag ska samtidigt erkänna att det här med att bygga upp ett imperium hade lockat lite om jag haft barn.

Gästinlägg från @MiljonarSyrran

Hur fan ska jag kunna sluta jobba?

När jag fick ett tillfälle att gästblogga på denna unika spar- och inspirationsblogg var det svårt att tacka nej. Eller rättare sagt - jag bad om en plats på denna blogg och denna plats fick jag. Tack för det, Miljonär innan 30!

Jag har det relativt tramsiga pseudonymet "miljonärsyrran" på Twitter. Jag är en man född i mitten av 80-talet och är bosatt i Solna, strax utanför Stockholm. Jag är nygift sedan tre månader tillbaka och har avlat fram två småbarn. Jag driver sedan två år tillbaka ett bemanningsföretag inom sjukvården, där jag hyr ut mig som specialistsjuksköterska och annan sjukvårdspersonal till sjukhus, landsting och privata kliniker runtom i Sverige.

Förutom mina småbarn är det en annan sak som fått mig att ligga sömnlös om nätterna, och det är frågan "hur fan ska jag sluta jobba?". Jag kan (om några år), men jag vill inte! Om allt går som det ska har jag tillräckligt med kapital för att kunna dra mig tillbaka och aldrig mer sätta min fot in i arbetslivet igen. Det är en fantastisk känsla, och ett kvitto på att jag behållt finansiell disciplin så länge!

Men när jag sitter där på knäna, mitt på E18, helt genomsvettig och utför hjärt lungräddning på ett trafikoffer känner jag att detta är en drog. Jag blir den första kontaktpersonen i vårdkedjan. Blod, benpipor från smalbenet, glassplitter - ja, allt ligger i en enda hög runt trafikoffret. Folk filmar, fotar, bidrar till tittköer men det struntar jag i - det där hjärtat ska jag få igång till vilket jävla pris som helst! På med deffplattor, syrgas, tub i mun, svalg och hals, perifer infart och sedan är vårdprocessen igång. När sedan trafikoffret får ROSC (Return Of Spontain Circulation) åker vi med blåljus in till närmsta akutsjukhus. När jag, tillsammans med min ambulanskollega, polis- och brandpersonal gör high five och pratar om patientfallet efteråt känner jag att detta vill jag göra till jag dör. Det finns få saker som slår den känslan, och det menar jag verkligen. Visst händer det att patienter dör dagen efter vi lastat av men so be it - jag gjorde det jag kunde. Som en traumakirurg på Karolinska i Solna sa:
"Kan vi inte rädda personen kan vi rädda hans organ".
Jag hoppas innerligt att organen gör nytta än idag.

Jag läser en hel del bloggar om finansiell frihet. Inspireras av Miljonär innan 30, Jason Fieber, Petrusko, Utdelningsseglaren, Fantastiska farbror Fri och alla de andra som aktivt sparat en stor del av sin inkomst. De har gjort det med ändamålet att kunna säga upp sig och leva ett liv utan ett beroende av chefer, mellanchefer och annat folk som tar sig själva på för stort allvar.

Jag är där. Jag känner. Jag inspieraras. Lever med dessa bloggare.

Men jag kan inte sluta jobba.
Jag kan. Om några år.

Men jag vill inte.

Hur fan ska du kunna sluta jobba? Kommentera gärna nedan!
Tack, Miljonär innan 30 för utrymmet i denna blogg! Följ mig gärna på Twitter, där jag delar med mig av mitt liv som specialistsjuksköterska inom ambulans och anestesi, företagare, småbarnspappa och investerare. @MiljonarSyrran

Tack!

Vilket otroligt gensvar på gårdagens inlägg. Tack för alla kommentarer med era personliga berättelser! Ni som inte läst, in och gör det, många godbitar där. Jag har även fått förslag från några frivilliga gästbloggare varav det första gästinlägget kommer publiceras redan imorgon. Superkul!

En annan rolig sak var att jag fick mess av min fru idag där hon skrev att hon köpt lite Investor. När jag själv inte har lön och därmed måste vänta länge mellan de egna köpen är det sånt som livar upp. Hon sparar annars mest i fonder och brukar göra lite aktieköp för pengar som blir över och på min inrådan. Så att hon på eget initiativ köper aktier mitt mellan lönerna är riktigt kul, att hon gör ett så bra val som Investor är ju ännu roligare. Skulle jag själv köpt något nu i dagarna skulle det bli just Investor.

På torsdag får jag facit på senaste månadernas försäljning av min första bok. Det har så klart klingat av efter årsskiftet (boken släpptes slutet av april 2017) men jag har sett att den krigat på bra på topplistorna senaste månaden. Så kanske finns lite hopp om att skrapa ihop några kronor mer än mina försiktiga förväntningar, så även jag kan få köpa ett par Investor.

Era målsättningar?

Det skulle vara kul att höra om er läsares målsättningar när det kommer till ekonomi och sparande. På en sån här blogg kan det ju lätt bli lite insnöat och extremt med sparkvoter på över 50% och att kunna sluta jobba innan 40. Men långsiktigt sparande kan ju vara så mycket mer.

En utlandssemester varje år resten av livet i aktieutdelning, kunna sluta jobba vid 62 eller att kunna behålla dagens levnadsstandard även som pensionär. Eller tycker ni kanske det är klent att som mig satsa på 5-10 miljoner utan satsar stenhårt mot 100? Låt höra. Kanske skulle det vara intressant att någon av er får göra ett gästinlägg här på bloggen för att skapa lite bredd och ny inspiration för de som drivs av annat än mig.

Vi begränsar oss till någon form av ekonomiska mål men i övrigt är ordet fritt. Berätta gärna både utgångsläge, målsättning och hur ni gör för att nå målet. Låt kommentarerna flöda!

Frihet

Som jag skrev i förra inlägget har jag funderat lite på det här med frihet senaste veckorna. Jag tror det började med en fråga på TV med anledning av kommande valet där frågan var om trygghet eller frihet är viktigast. En inte helt lätt fråga för mig då jag via mitt sparande jagat både trygghet och frihet.

Mitt sparande började mycket med jakten på trygghet. Att jag skulle klara mig ekonomiskt oavsett vad som hände. Någonstans på vägen insåg jag att nu har jag några årslöner sparat och verkar få behålla jobbet ett tag till. Och blir jag av med jobbet kan jag nog med min erfarenhet få ett nytt. Ungefär där blev jakten på trygghet mindre och jakten på frihet tog över.

Nästa sak som fick mig att fundera på frihet var när Onkel Tom kommenterade Farbror Fris inlägg om Kick Off med orden "Det är en riktigt bra idé som ni har även om jag är väldigt skeptisk till att sätta mål. Jag och min sambo får vara glada om vi får 2 timmar utan barn och måsten och det avspeglar sig naturligtvis i våra liv och vår planering." Här pratar vi alltså om en person som slutat jobba och flyttat ut på landet driven av just jakten på frihet. Troligtvis jag som barnlös som misstolkar kommentaren, men särskilt fritt låter ju inte det livet. Även om det kanske är ett fall framåt på frihetsskalan jämfört med att bo i stan där de båda vuxna i familjen jobbade heltid. Jag kan räkna dagarna där jag inte haft minst 2 timmar där jag kunnat göra exakt vad jag vill de senaste 5 åren på ena handens fingrar. Sen jag slutade jobba är timantalet med helt fria timmar nästan alla dagar tvåsiffriga.

På sätt och vis kan man ju kalla egenföretagande, daytrading eller att flytta ut på landet och bli självförsörjande på en gård som fria liv. Då man inte i något av fallen har någon chef eller fasta arbetstider. Men att som egenföretagare helt ansvara för sin egen försörjning, eventuella anställda, lagar och skatter kan vara ganska ofritt. Liksom att sitta vid skärmen och vara på helspänn och handla aktier där ett misstag kan bli dyrt. För att inte tala om livet på gården där du måste hålla koll på djuren, veden och grödorna för att inte svälta ihjäl. Fritt på sitt sätt, men samtidigt väldigt ofritt.

Igår såg jag även en diskussion på Twitter om att sälja bilen för att spara pengar. Att bilen är en stor kostnad och att den som bor i stan och inte åker så mycket bil kan spara pengar på att hyra bil, åka taxi eller nyttja bilpool de få gånger bilen behövs är ju helt klart. Men för mig är bilen verkligen något som skapar frihet. Vi åker oftast bara med vår bil en gång i veckan och den går kanske 1000 mil om året. Så visst blir kostnaden rätt hög per mil. Men vi har inte ångrat en sekund att bil var en av de första sakerna vi prioriterade när vi släppte på våra kostnader lite efter ett antal sparsamma år. "Alltid tillgång till bil" är också en återkommande punkt på våra kick-offer där vi tittar på planeringen framåt och behov av tillgångar för att klara ett liv utan jobb.

För någon annan kanske det upplevs som frihet att ha betydligt mer pengar än vad vi har för veta att man är fri att till exempel kunna unna sig gå ut och äta dyr restaurangmat flera gånger i veckan, bo större och mer centralt, ha tillgång till en egen båt eller köpa finare kläder. Men inget av detta är något som jag alls kopplar ihop med frihet eller som jag har ett behov av att göra.

Vad är frihet för dig?