Ordet pensionär

Vad ska man egentligen kalla det när man slutar jobba i relativt ung ålder för att leva på pengar man arbetat ihop? Jag har alltid gillat ordet pensionär, men många reagerar på det vilket gör att jag inser att det inte är ett helt klockrent uttryck.

Anledningen till att jag tycker pension är rätt uttryck oavsett om man slutar jobba när man är 35, 50 eller 67 är att principen är den samma. Man jobbar under ett antal år och då stoppas pengar undan och investeras. Vid ett visst tillfälle slutar man jobba och de investerade pengarna betalas ut och tanken är då att pengarna ska räcka tills man dör. Sparar man mycket och investerar bra kommer den möjliga dagen för skiftet tidigare. Sparar man inget privat kommer dagen senare och genom att staten sköter upplägget med avsättningar till allmän pension. 

Principen tycker jag alltså egentligen inte skiljer sig åt mellan att spara 70% av lönen privat i 10 år eller att staten hjälper oss att spara 20% av lönen i 40 år. Den dagen man kan sluta jobba för gott och istället ska leva på dessa pengar som sparats ihop under ett yrkesliv tycker jag man är pensionär.

På pensionsmyndighetens hemsida står det att man ska ansöka om pension tidigast från det att man fyllt 61 år. Och på Wikipedia är definitionen av pension "ersättning från arbetsgivare, försäkringsbolag eller fond till den som permanent förlorat en inkomst". Att man ska behöva ansöka hos någon myndighet om att få bli pensionär eller att någon annan ska betala ut pensionen talar ju lite emot min syn på att man kan bli pensionär innan 40.

Det som är lite roligt med ordet pensionär är att det sticker ut och får folk att tänka till när det sägs av en person under 45. På frågan "vad jobbar du med?" går det ju faktiskt att svara "jag har slutat jobba och är pensionär". Kanske leder det till viss förvirring men ändå en bra grund för fortsatt diskussion där man kan förklara mer. Man kommer ju däremot framstå som både skrytsam och galen om man på samma fråga svarar  "jag är ekonomiskt oberoende". Det var ju ingen fråga om ens privatekonomi man fick, utan troligtvis ville den som ställde frågan veta vad man gör på dagarna. Faktum är också att de flesta som är ekonomiskt oberoende jobbar jättemycket. Att vara ekonomiskt oberoende låter som man kan köpa vad som helst resten av livet utan att pengarna någonsin tar slut. Vilket är ganska långt från verkligheten både för mig och den 67-åriga pensionären.

Ett annat alternativ som seglat upp är begreppet "fri". Men vad menar man med det? Du kan ju ha 15 miljoner kronor i en utdelningsportfölj som täcker dina omkostnader. Men med barn som går i skolan och helst inte vill flytta från kompisarna, en sjuk mamma som behöver dina regelbundna besök och en trädgård som måste skötas om. Är man då verkligen mer fri än backpackern som planlöst reser runt jorden och tar tillfälliga jobb för att få ihop till mat och husrum? Ordet fri är ju så mycket bredare än att du har ekonomin för att aldrig mer behöva jobba, även om den ekonomiska situationen kan skapa bra grund för ett fritt liv. De flesta av oss vill nog inte vara helt fria utan en del av ett sammanhang. Fri att göra vad man vill på dagarna kan man dessutom vara under en period tex under en längre semester eller tjänstledighet, medan pension indikerar att det ska pågå livet ut.

Jag tycker även pension är bra för att det förtydligar att man jobbat ihop pengarna och satt av pengar regelbundet under tiden man jobbade. För mig är inte den som vann 50 miljoner när den fyllde 20 år och aldrig började jobba en pensionär på samma sätt som jag snart kommer vara.

Så tills något bättre ord dyker upp så tycker jag pensionär är bäst! Frågan är ändå om jag inom kort kommer våga svara "JAG ÄR PENSIONÄR!" på frågan vad jag jobbar med? I vissa sociala sammanhang kommer jag säkert säga något i stil med att jag är egen företagare men har förmånen att kunna jobba ganska lite. Det är ju lite farligt att sticka ut för mycket i landet lagom. För ordet pensionär sticker verkligen ut när det sägs av en person under 40.