Att vara en fullinvesterad pensionär...

Här kommer den utlovade uppföljningen på gårdagens inlägg nämligen hur man ska hantera nedgångar på börsen efter jobbslut och om man vågar ligga fullinvesterad när börsen är ens inkomst. Jag har ju under mitt sparande varit med om ett par större nedgångar, framförallt det sämsta året på 100 år nämligen 2008. Då var jag i en situation där mitt årliga sparande uppgick till runt 25% av portföljens värde. Jag belånade mig dessutom när börsen gått ner 50% för att köpa fler aktier, något jag vågade göra då jag kunde betala av lånet under det kommande året från lönen. Det vill säga det jag egentligen gjorde var att köpa kommande års sparande på ett bräde, då jag tyckte priset var attraktivt.

Egentligen tycker jag tankegången är ganska lik frågan om du får 1 miljon ska du då investera allt pang bom eller sprida ut inköpen under en period. Denna problematik kallas ofta Lump Sum (att investera allt direkt) vs Dollar Cost Averaging (sprida ut inköpen). Precis som i gårdagens inlägg där jag länkade till en duktig bloggkollega i form av Onkel Tom föreslår jag idag Stefan Thelenius inlägg i frågan för dig som vill läsa mer. Men en kort version är att detta har undersökts mycket och slutsatsen är att det vid de flesta tillfällen är bäst att sätta in allt på börsen direkt istället för att sprida inköpen. Kan man dessutom se till att tajma detta vid ett tillfälle då börsen är billig är det givetvis ännu bättre, men tajma är ju inte så lätt som det låter även om jag hade tur att lyckas 2008.

Den dagen man inte längre har något kassaflöde i form av lön som man användas för att köpa billigt vid nedgång kommer nedgångarna blir betydligt mer psykiskt påfrestande. Inte ens nu när mitt årliga sparande uppgår till klart under 10% skulle jag må speciellt dåligt av att börsen går ner. Glädjen i att få köpa H&M för 180 kr och Investor för 200 kr för 350.000 kr under ett år skulle överväga det faktum att portföljens värde gått ner med 40%.

Diskussionen kom även upp på Twitter i helgen och synpunkten att det kunde vara värt att ha 70/30 eller 80/20 fördelning mellan aktier och räntor. Detta för att kunna vikta om regelbundet tex varje månad. Principen med att tex alltid ha tex 70% aktier är ju att efter en månad med då börsen gått ner så kommer du ha mindre än 70% aktier. Då viktar du om genom att köpa mer aktier för att komma upp i 70%. Fortsätter börsen ner fortsätter du köpa till allt lägre pris. Går börsen upp så får du mer än 70% aktier och säljer alltså av vid ett tillfälle då börsen gått upp lite.

Men precis som i fallet med Lump Sum vs Dollar Cost Avaraging så är min gissning att de 30% som ligger utanför börsen (helt utan avkastning med dagens ränta) kommer kosta mer än vad fördelen att köpa lite billigare kommer innebära. Min taktik kommer därför vara att inte sälja av något när jag slutar jobba för att ha pengar redo att köpa för vid nedgångar. Utan ligga 100% investerad långsiktigt.

Däremot kommer jag som jag skrivit tidigare försöka ha lång framförhållning där jag ska leva på utdelning från år 1 under år 2. Då merparten ligger i svenska aktier som delar ut på våren år 1 kommer jag ha lång framförhållning att agera innan slutet av år 2 då de sista pengarna ska användas. Mina fonder till värde 1-1,5 miljon kommer jag sälja månadsvis för att täcka upp fram till pensionen kan börja plockas ut. Så här kommer jag behöva sälja större antal fondandelar i nedgång än i uppgång. Den stora utmaningen tror jag kommer vara den mentala, att se börsen rasa men inte ha några pengar att agera med.

Tankar? Svagheter i mitt resonemang?