4% regeln och preffar

För oss som vill kunna sluta jobba i tidig ålder har ju 4% regeln blivit något av en standard. Den går i korthet ut på att man kan ta ut 4% av sina tillgångar år 1 och sen höja uttagen i kronor motsvarande inflationen. Pengarna ska då räcka för evigt. Det betyder att när man har 25 gånger sitt årsbehov av pengar så kan man ta ut denna summa i dagens penningvärde för resten av livet. Sen kan den som ärver ens pengar fortsätta ta ut motsvarande belopp i aktuellt penningvärde hela sitt liv också. Sen kan den som ärver den personen fortsätta, ja ni fattar.

Har man en aktieportfölj med 4% direktavkastning blir det alltså så att man tar hela utdelningen och att utdelningen per aktie behöver höjas med minst inflationen, så man kan ta ut en lite större summa nästa år för att kompensera för att kostnaderna i livet då har gått upp. Har vi en fondportfölj eller aktier utan utdelning får vi helt enkelt sälja 4% av tillgångarnas värde år ett och sen höja summan kommande år. Försäljningen år 2 kan då bli både 3 och 6% av portföljens värde det året beroende på hur börsen gått under året. Men över tid ska värdet stiga så vi inte urholkar det med för stora uttag.

Detta var säkert gammal skåpmat för nästa alla er som läser den här bloggen. Men det jag tänkte titta på nu kanske kan vara lite nytt, nämligen hur detta funkar på en portfölj med preferensaktier. Hos preferensaktier höjs ju normalt sett inte utdelningen över tid, vilket gör att utdelningen urholkas av inflationen. Som tur är kompenseras det av att preffarna normalt sett ger betydligt mer än 4% direktavkastning. Det gör att vi kan återinvestera en lite del av utdelningen om vi bara behöver plocka ut 4% om året, vilket gör att vi nästa år har lite fler aktier vilket gör att totala utdelningen stiger även om utdelningen i kronor per aktie är konstant.

Såhär skulle det kunna se ut med en preferensaktie med 6,5% utdelning, 4% årligt uttag, 2% inflation och 1% skatt på kontots totala värde. Jag har inte räknat med courtage för återinvestering av utdelningen då det handlar om extremt små summor i förhållande till totalen.

Som ni ser kommer inte pengarna räcka för evigt med dessa förutsättningar. Det beror på att ränta på ränta på det höjda uttaget efter ca 40 år blir större än utdelningen. Och vi får börja ta av kapitalet. Efter 62 år är pengarna slut, vilket får anses vara en ganska lång period. Även om man går i pension tidigt.

- 6,5% utdelning hittar vi hos relativt säkra preffar (tex Klövern pref till dagens kurs). Är man noga med att handla preffarna under inlösenkurs så borde uppsidan i möjlig inlösen väga upp risken för att stabila bolag ställer in utdelningen.

- 2% inflation är riksbankens mål, så det kan hoppas på man lyckas hålla i genomsnitt

- 1% skatt är högre än vi har idag (på ISK/KF), men med mer normal ränta så känns det rimligt att räkna på. Skönt att ha lite säkerhetsmarginal.

I exemplet har jag räknat på helt stabil aktiekurs. Dvs alltid exakt 6,5% utdelning. I och med att vi räknar med att skatten kommer vara lite högre så bör räntan vara lite högre än dagens i snitt. Det ska allt annat lika innebära något lägre aktiekurs vilket gör att utdelningen återinvesteras till en högre direktavkastning och även att skatten blir lägre på grund av minskat portföljvärde. Men det går inte att räkna på alla eventualiteter i 62 år.

Nu har man ju sällan en portfölj bara bestående av preferensaktier. Jag ser snarare preffarna som ett sätt att få upp utdelningen lite de närmaste åren. Då jag räknar med att aktierna i portföljen totalt kommer höja utdelningen mer än inflationen över tid. Men det är ändå skönt att känna att preffarna skulle klara sig ganska bra på egna ben under resten av mitt liv med stöd av tabellen ovan.