Höjda kostnader känns helrätt

Det var ju lite av en chock i januari som jag skrivit om tidigare. Då mina ökade kostnader och minskat sparande sammanföll med massa engångskostnader som gjorde att omställningen blev lite väl brutal.

Nu halvvägs in i februari känns det mycket bättre. Åker glatt kommunalt till jobbet istället för cykel, äter lunch ute med kollegorna någon gång i veckan (betalar subventionerat med rikskortet), sparar på separat konto till sommarens semester och drack vin till gårdagens middag.

Min fru och jag lever idag på knappt 20.000 kr ihop när vi räknar semestersparande som konsumtion. Riktigt lyxigt och även om vi inte har några barn, låg belåning på bostaden, låg boränta etc så känner man ju mer och mer hur bra vi har det ekonomiskt i Sverige.

Jag har noterat den debatt som rasat senaste veckan kring huruvida "alla" kan spara 50% av lönen. Och då den till stor del handlat om hur barn drabbas av sparsamma föräldrar och jag inte vet något om barn så väljer jag att stå utanför. Men hur vuxna sammanboende heltidsarbetare utan barn kan lyckas få pengarna att gå åt är ju ett mysterium. Samtidigt inser jag ju att om man trivs med tanken att jobba på till 67-70 så är det väl bara att köra på.

Jag har väl tidigare setts som den sparsammaste av de sparsamma. Men när jag som nybliven lyxlirare som höjt omkostnaderna med 50% läser om Farbror Fri och Onkel Tom som trots massor av barn slutar jobba innan oss med ett kapital klart under vårt så kommer jag på mig själv med att tänka samma sak som jag fått kommentar om 100 tals gånger på bloggen. "Vad är det för mening att snåla för att kunna sluta jobba om man sen ska leva på existensminimum resten av livet?"

Min taktik har alltid varit att supersparandet är något jag gör under en begränsad period om 10-15 år för att få snöbollen i rullning. Sen är jag nu inne i någon typ av mellanperiod under några år. Men tanken är att inom några år kunna höja kostnaderna ett steg till upp mot 13-15.000 per person och månad för att sen ligga kvar där i dagens penningvärde resten av livet. Som en bas i form av passiv inkomst. Vill jag ha mer pengar får jag jobba lite extra och då innebär ju varje extra intjänad tusenlapp ren lyx då alla baskostnader och mer där till är täckta av den passiva inkomsten.

Att kunna öka kostnaderna 30-50% till mot dagens, utan att behöva jobba, är i min värld väldigt långt ifrån ett fattigt liv. Det sjuka är att den nivån på kostnader fortfarande skulle innebära en sparkvot på över 50% för oss med dagens löner. Utöver det skulle ju utdelningarna fortsätta ramla in i en allt galnare takt. Ja inte är det direkt svårt att bli rik i alla fall.