Wednesday, January 11, 2017

Dö om en månad

Fick en kommentar på förra inlägget som visserligen har varit uppe massa gånger tidigare, men då kommentaren och frågan väldigt ofta återkommer verkar det vara ett ämne som fortsätter intressera er läsare. Så ni som tycker ni läst ungefär samma sak som jag kommer skriva i kommande inlägg får stå ut med upprepningen.

Kommentaren var:

"Om du fick en cancerdiagnos med 1 månad kvar att leva. Skulle du då känna att du levt de senaste 10 åren med full livskvalité ? 

Missförstå inte frågan, men nyttigt att reflektera över vad livskvalité verkligen är."


För det första är det ju svårt att veta hur man skulle reagera på ett sånt dramatiskt besked. Skulle ju vara mycket sorg och grubblerier på meningen med livet, döden och familjen under den sista månaden. Men tror det absolut minsta problemet skulle vara någon form av ånger att jag inte unnat mig ett extra rum i lägenheten, inte använt städhjälp, inte köpt frukost på pressbyrån på vägen till jobbet och inte haft dyrare kläder de senaste 10 åren.

Däremot skulle det vara en trygghet och viss tillfredsställelse att veta att min fru kan bo kvar i vår lägenhet och betala av det sista på lånet med en del av mitt arv om hon skulle vilja. Våra gemensamma tillgångar skulle till och med räcka för att hon skulle kunna sluta jobba redan dagen efter min död. Om hon vill. Vilket jag unnar henne i den svåra stunden.

Att spara pengar, blogga, köpa aktier och fundera på livet som ekonomiskt fri 40-åring har gett mig mycket mer glädje än problem och begränsningar.

Att ångra att man sparat pengar tidigare i livet tror jag är väldigt svårt och ovanligt. Om man jämför med motsatsen.

Sen är min starkaste poäng mot detta den jag skrivit så många gånger tidigare. Risken att dö som nybliven pensionär och aldrig hinna använda pengarna man jobbat ihop under ett helt yrkesliv är mycket större om man går i pension vid 67 än vid 40. Läs mer om det i detta gamla inlägg

20 comments:

Lundaluppen Blogg said...

Det intressanta i ditt svar är att du egentligen inte offrat så mycket (enligt dina värderingar). Du var mer eller mindre riggad att bli miljonär innan trettio redan från början, dina intäktsambitioner är långt över din naturliga kostnadsnivå.

Frågan kommer sannolikt från en person med en mycket högre kostnadsnivå, som triggas av andra saker. Denne person kommer sannolikt inte vara miljonär innan trettio men säkert lycklig i sin miljö. Svårt att få båda.

Miljonaren said...

Så är det ju givetvis! Bra kommentar och viktigt att påminna sig om hur svårt det är att sätta sig in i hur en annan person upplever en viss sak.

Excentius said...

Min ångest är att jag inte började spara och investera för 20 år sedan. Jag är 41 idag och varför skall syndaren så sent vakna? Jag är helt 100 på att jag kunnat leva ett lika bra liv utan alla idiotiska utgifter man genom åren har haft. Nu låter det som att jag supit upp 2 mille vilket definitivt inte är fallet men ändå, många bäckar små och jag hade varit miljonär idag (och flera steg närmare friheten).

Ångest går nog att mäta på flera olika sätt. :)

Tove said...

Det är intressant att sparsamhet alltid förknippas med ett liv i misär. De flesta går direkt i försvar om något kring ekonomi och sparsamhet nämns - "Man måste ju leva också", "Man kan ju bli påkörd av en buss imorgon" osv. Upplever samma om man pratar om kost och hälsa. Uppenbart känsliga områden som många inte verkar vilja ta eget ansvar för. Att ta ansvar för sin ekonomi och hälsa behöver inte innebära ett konstant lidande, om det gör det har man enligt mig misslyckats. För mig handlar det om att hitta en nivå där jag trivs och mår bra, samtidigt som jag lever på ett sätt som för mig närmre mina mål. Jag och min man har de senaste åren ökat vårt sparande, från att gemensamt spara någon enstaka tusenlapp per månad sparar vi nu nästan en av våra löner. Detta utan att minska vår livskvalitet. Vi gör fortfarande saker som ger oss stor glädje, som att resa och gå på restaurang. Besparingen ligger snarare i att vi sett över tråkiga utgifter som försäkringar, abbonemang etc och optimerat. Säkert har vi gjort massa andra saker också eftersom besparingen ökat så mycket, men jag har svårt att peka på vad eftersom jag inte saknar något. Min livskvalitet har snarare ökat i takt med våra besparingar, eftersom jag känner en trygghet i att veta att vi har goda marginaler om något oförutsett skulle hända, och vi har satt upp gemensamma mål och drömmar som vi strävar mot.

Vikingen said...

Enig i den:

"Att ångra att man sparat pengar tidigare i livet tror jag är väldigt svårt och ovanligt. Om man jämför med motsatsen."

björn petersson said...

Bra.
Får ofta kommentaren "men tänk om man dör imorrn" , brukar då svara; "men tänk om man inte dör imorrn. Utan lever 60 år till..."

Robin Zetterman said...

Tack för ett bra svar miljonären. Tycker de va intressant då alla upplever sparsamt/ekonomiskt/snålt leverne olika. De viktigaste är att hitta en livsstil man själv är lycklig med.


Lundaluppen
"Frågan kommer sannolikt från en person med en mycket högre kostnadsnivå, som triggas av andra saker. Denne person kommer sannolikt inte vara miljonär innan trettio men säkert lycklig i sin miljö. Svårt att få båda."

Det var jag som skrev kommentaren och jag har en betydligt högre kostnadsnivå än miljonären och ja vi triggas troligen av olika saker. Jag älskar att resa och varit i 40+ länder och 20+ amerikanska delstater senaste 5 åren.

Men jag sparar över 50% av min nettolön och köper inga onödig prylar och handlar bara på rea. Jag passera 30 för någon månad sedan och målet på Avanza var uppfyllt. Så jo de går att kombinera.

Utlandsutdelaren said...

Glädje sitter inte i pengarna. Jag levde en sommar som om den vore min sista eftersom jag skulle börja arbeta i en miljö där risken att dö var på riktigt. Det var fantastiskt att träffa alla gamla vänner och släktingar igen och bara njuta av att hänga med dem på mina favoritställen hemma i Sverige. Det kostade faktiskt inte särskilt mycket - några öl, middagar och fika mer än vanligt men inget bortom min vanliga budget. Har gjort några once in a lifetime-drömresor av typen som Bullpappret bloggade om och vet skillnaden. De är också fantastiska upplevelser men man klarar sig utan dem bättre än man tror.

James said...

Robin: 40+ länder de senaste 5 åren tror jag knappt på. Är rätt marigt att komma upp i 40 länder, att göra det inom 5 år är när på omöjligt.

Anonymous said...

4 långresor på ca 4 månader styck. Inga konstigheter.

Lundaluppen Blogg said...

@Robin: jag la ingen värdering i min kommentar, jag skulle tro att den frågeställare jag "fantiserade fram" är vanligare än din sköna livsnjutar-hälftensparar-hybrid :-) Ha det bra!

Frihetsmaskinen said...

Jag tror det är omöjligt att säga hur man skulle reagera innan man hamnar i den situationen. Det vanligaste folk säger tex gamla och sjuka är ju de saker de inte gjort som de ångrar, samt att de jobbat för mycket. Kanske borde man ta det till sig eftersom de svaren verkar upprepas gång på gång.

Jag kan ju bara tänka mig ångesten om man skjutit upp saker och skippat saker om man skulle få en dödsdom. Att man köpt en bil eller att man inte ätit en viss middag kanske är skitsamma så länge det inte varit livsavgörande, men att man inte åkt på en resa med familjen eller spenderat tiden rätt kanske känns tyngre.

Jag skrev ett inlägg om mina egna upplevelser för ett tag sen här:

http://frihetsmaskinen.blogspot.se/2016/12/dagen-nar-allt-forandrades.html?m=1

Mvh / Frihetsmaskinen

Robin Zetterman said...

Lugnt :) Jo du har nog rätt i de antagandet :)

Robin Zetterman said...

Kontrollräkna och va 39, då hade jag dock räknat Puerto Rico och us virgin Islands som enskilt land. Men sen har jag varit i många av länderna flera gånger under perioden, USA 4 gånger varav 3 tillfällen i ca 1 månad vardera.

Jag älskar att resa och träffa människor.
Är en jävel på å fynda billiga flygbiljetter med ;)

Anonymous said...

Det viktigaste är väl att man gör det man själv vill och trivs med, alla har olika definitioner på vad lycka är där det framför allt skiljer sig mellan de som anser att ett lyckligt liv är starkt kopplat till hög konsumtion.

Har själv varit i arbetslivet i snart två år sedan 5 års studier, har inga problem alls med att fortsätta leva på liknande kostnader som student, vilket förmodligen är helt galet för en del människor. Har naturligtvis betydligt högre inkomst nu än vad man fick i studielån så utan att jag anstränger mig nämnvärt läggs det undan mycket pengar, inte för att jag sparar till något speciellt utan för att jag trivs i mina nuvarande kostnader.

Jag tror däremot att de blir svårt att leva ett sparsamt liv om man ser det som en börda, vad är poängen med att spara hårt i säg 10 för att nå en passiv inkomst om ca 20 000 i månaden för att sedan spendera dessa, det hade du ju förmodligen kunnat göra från början och varit lika lycklig om de nu va motsvarande månadslönen, om målet är att sluta jobba, gör det direkt istället kan jag tycka.

Jerry Ramén said...

Jag brukar säga "Men varför borstar du tänderna?"
"Va..?"
"Ja , varför borstar du tänderna?"
"För att.. inte få hål?"
"Men tänk om du dör imorgon då har du slösat bort dina morgnar med några minuters borstning varje dag?"

Trots det går det inte upp för de flesta vad vi sparare sysslar med

Natalie said...

Jag tycker att du har en sund inställning till livet, i en sjuk värld. Jag fattar inte hur så många människor går runt och tror att konsumtion är den enda sanna livskvalitén. Att t.ex ta en skogspromenad med min fyrbenta vän och en termos med te - det är att leva för mig. Sann lycka kostar sällan pengar.

James said...

Robin: förstår att du med det levernet kan ha väldigt låga fasta kostnader i Sverige men förstår inte hur du lyckas spara 50% av nettolönen samtidigt som du reser 1/3 av året (förutsatt att det inte är resor i jobbet).

Mia Miljonär said...


Jag skulle nog inte heller ångrat mitt sparande oavsett hur länge det är kvar att leva.
Har följt dig senaste året i tystnad.
Du är en stor inspirationkälla. Tack för en trevlig blogg Miljonären. Du har inspirerat mig till att starta egen blogg. Välkommen att kika förbi.

//Mia

Anonymous said...


Se det såhär istället:
Du har en månad kvar att leva, är du glad och stolt över alla prylar du köpt? Vad har man uppnått då? Fullt förråd leder bara till att dina efterlevande får mer skit att rensa upp.

Jag arbetar hela tiden med att ta bort saker ur mitt liv som kostar i onödan, dvs slöseri ska bort. Gör det inte mitt liv bättre ska det minskas eller helt bort.

För dyr bostad? Bil? Mat? Här finns det mest att ta av anser jag.
Skulle jag nu dö imorgon blir jag knappast mer eller mindre ledsen för att jag sålde bilen och köpte en cykel istället (bensinpengarna indexinvesteras istället).

Allt detta ska därefter bytas mot ledig tid, halvtid eller heltid som ekonomiskt oberoende, eller bara en jävla massa pengar på kontot.

Sen är det här väldigt kul också, även om jag inte är fanatisk som miljonären (men kanske blir). Att ha ett mål att kämpa emot istället för att bara bränna bort pengarna varje månad.

Älskar dessutom alla elaka och dissiga kommentarer i bloggens beygnnelse. Miljonären ignorerade och bara köttade på ändå. Nu är det tyst i fälten och "idioten" som sparade för mycket behöver inte jobba mer.

Det här är bra!